Blir ledsen och förbannad när folk uppenbarligen inte kan läsa.

Vilket av följande citat från föregående blogg är det som ni inte förstår: “Jag förtjänade att åka ut”. “Vems är felet? Mitt”. “Det är inte juryns fel att vi åkte ut. Det är mitt eget. “Jag dansade inte tillräckligt bra.”

Hur fan kan man läsa ovanstående och fortfarande hävda att jag är bitter eller dålig förlorare. Jag är inte ett endaste dugg bitter. Jag var med mycket längre än jag trodde. Jag är ingen dålig förlorare heller. Jag ser mig inte som förlorare i det här sammanhanget alls.

Igen; stort tack till alla er som röstat och stöttat! Var rädda om er.

Ni andra kan dra något gammalt grått över er.

Nu kopplar jag ur den här bloggen för alltid.

Först. Stort, stort tack till alla er fantastiska människor som ringt och röstat på oss, som brytt sig, som kommit fram, som läst och kommenterat den här bloggen. Det är er förtjänst att vi kom nästan halvvägs!

Sedan. Jag skriver samma sak här och nu som jag sade till reportrarna igår. Det är inte juryns fel att vi åkte ut. Det är mitt eget. Jag dansade inte tillräckligt bra. En del i juryn ogillade mig från första början.  Jag vet inte vad det beror på. Irving har från första början varit tillmötesgående, vänlig och värdig när vi setts utanför programmet. Under sändning har han sedan, utan undantag, raljerande och hånfullt kommenterat mina försök till dans. Willy har fått fyror och glada skratt, jag har fått ettor och sura kommentarer. En del ettor har jag varit förtjänt av men flera har känts som… hämnd.  

Irving har backstage sagt till Rabih att ”det spelar ingen roll vad du gör där ute, du kommer aldrig få högre än en trea från mig.” Förra veckan när vi skulle dansa disco satt han och skakade på huvudet redan när jag och Helena stod på golvet. Han hade redan bestämt sig. Juryn ser när vi generalrepeterar och skulle vi sedan förbättra oss i direktsändning är det sedan mycket svårt att ändra deras inställning.

Jag har i tre veckor i följd fått kritik för mina höfter utan att någon av jury ens vetat om min reumatiska sjukdom. Jag har blivit hånad, förlöjligad och verbalt nedslagen av en man som jag inte ens skulle bjuda på en kopp kall kaffe.

Vems är felet?

Mitt eget. Ingen tvingade in mig in i det här. Jag har också haft fantastiskt skoj. Helena förtjänade en bättre danspartner. Konstruktiv kritik har jag lyssnat på. Men när det står bortom alla tvivel att någon enbart ogillar en är det svårt att lyssna på kritiken.

Det finns tusen sätt att förmedla kritik. Att vara elak, otrevlig, skenhelig och hånflinande kanske lockar hem några billiga vulgärpoäng i tevesofforna men smutsar ner hjärtat tills det ligger begravet i sot.

Irving är en av de mest skenheliga människor jag träffat. Han är intelligent med stor pondus men han är också en mycket liten man idet hänseendet att han låter makten han har förvandla honom. Det är synd. Han har konsekvent varit på ett sätt när man träffat honom enskilt och sedan på ett helt annat sätt när han suttit i teve. Han är rädd. Därför gömmer han sig bakom sin cynsim.

Förra helgen fick jag samtal från cheferna om att jag måste träna mer. En del hade till och med varit inne hos Helena i logen och klagat på att vi tränat för lite. Jag hade den veckan fyra andra jobb på andra ställen, och hemma väntar hela tiden en gravid flickvän och en ettårig son. Tonen var barsk.  Samtidigt kan Irving missa två måndagar i rad i träningslokalen där han ska vara för att hjälpa paren med dansen inför veckan.

Igår ville jag trots allt som varit mellan oss ge honom mina blommor som en sorts hastig, försonande gest. Irving väljer att fräsande kasta blommorna i golvet och går sedan iväg utan att säga ett ord till mig. Han är mer förbannad än jag är.

Jag tycker svansandet för Irving nått läskiga dimensioner. Alla inblandade ogillar honom. och ändå står alla där som darrande rövslickare och flinar när han går förbi i korridorerna, smickrar och fjäskar för att hålla sig kvar i tävlingen. Det är ändå begripligt. Värre är det att Irving låter all denna låtsasmakt stiga honom åt huvudet. Han behöver en jordnära, solidarisk kärlek.

Jag förtjänade att åka ut nu. Det gör inte särskilt ont. Jag hade bara önskat att det kunnat ske under något värdigare omständigheter.

Jag önskar alla som är kvar lycka till. Mattias, Gudrun, Tobias, Helena, Daniel, Molly och alla ni andra. Kör hårt och ta hand om er.

Nick Cave sjunger, i min fria översättning, “Jag visste redan innan jan träffade henne/ att jag skulle förlora henne”…

Lite så har det varit med dansen för mig. Det kom inte direkt som en chock att vi åkte ut ikväll. De två sista veckorna har jag verkligen inte dansat bra. Men det känns lite surt ändå. Jag tror kärlekstemat nästa vecka hade passat mig fint. Jag har verkligen tränat hårt och försökt.

Men Lets Dance är nog inte moget för att ha en poet under kärlekstemat.

Jag vill verkligen klargöra att det inte är juryns fel att vi får lämna tävlingen. Vi är ute för att jag inte dansade tillräckligt bra.

Sedan tycker jag nog att vissa i juryn varit onödigt elaka mot oss, vecka ut och vecka in.

Men jag samlar ihop alla mina upplevelser och tänker skriva om det i ett annat sammanhang.

Så nu är det slut. Det känns vemodigt men också rätt skönt. Vi fick inte tillräckligt många röster för att klättra över juryns poäng. Matematiska fakta.

Jag kommer sakna Helena och alla andra. Jag kommer sakna det där klicket i hjärtat när man plötsligt förstod hur en dans hängde ihop. Jag kommer sakna fredagarna och förväntan.

Jag kommer inte sakna juryn. Jag kommer inte sakna all den politik och skitsnack, falskhet och självdegradering som pågår bakom kulisserna.

Jag vill från hjärtat tacka alla er som ringt och röstat, som kommit fram på stan, som varit så vänliga och solidariska. Det är för er vi har dansat.

Tack.

Som en lätt kyss lämnar jag den här låten till er: http://www.youtube.com/watch#playnext=1&playnext_from=TL&videos=8yK0QNmKyYQ&v=Jeg4mQMVGNg

This party is over.

I`m going home.

Då var det fredag igen och ytterligare en vecka har susat förbi! Samba är en svår men fantastiskt glad och rolig dans, det är karneval!!!

Marcus har jobbat hårt denna veckan och jag tycker att han har utvecklats ganska mycket sedan förra veckan. Dansen är mycket mjukare och höfterna rör sig mer. Jag hoppas att det kommer synas på domarsiffrorna!

Så håll tummar, klor, hovar, klövar eller vad du har hemma för i kväll är det sambakarneval och vi vill så gärna vara kvar till nästa veckas utmaning: tango!

Kramar Helena

Jag minns när vi hörde Dantes hjärtljud första gången.

Det lät som blodets rytm. Han var bara några veckor gammal och allra redan kunde man höra hans lilla hjärta pulsera. Det var magiskt. Det var overkligt underbart.

Jag hörde de där hjärtslagen när vi satt i kapellet vid hans lilla kista. De slog i takt till sorgen som gjorde sina landvinningar inom mig.

Jag har alltid varit noga med att betrakta de två små barnen vi inte fick behålla som mina barn.

Jag har talat med Milo om dem.

 Han brukar stå helt stilla och bara andas framför den stora glasängeln som vi har upphängd i tornrummets fönster. Han vill inte bli störd då. Det är hans magiska ensamhet.

Igår var Jonna hos barnmorskan och tillsammans hade de hört hjärtljuden och när jag får reda på det är det nära att jag börjar gråta för minnets kraft och styrka är oerhörd när man färdas bakåt, tillbaka till de där dygnen på sjukhuset i Finland den där märkliga våren 2006.

Jag är så stolt över Jonna. Hon är världens bästa kvinna. Hon är enastående i stt mod och skönhet. Jag älskar henne mer och mer. Det låter som en schlagertext men det är sant. Kärleken är aldrig enbart högtravande och poetiskt. Den är också rätt naiv och enkel, liksom svår, underbar och solidarisk. Kärleken är starkare än döden.

Livet besegrar alltid döden. Det är därför döden hämnas ideligen, slänger med sin svarta mantel.

Det enda du behöver för att besegra döden är mod. Du måste våga försöka igen trots att hela världen kikar ängsligt på dig och råder dig att låta bli. Du måste våga trotsa mörkret.

Vi hade alla odds emot oss. Ingen trodde på att vi skulle kunna få barn.

Nu lever vi med Milo Santino Totti. Det är stort. Vi tog striden. Vi gick vilse med flit. Vi gick rakt in i den kolsvarta stormen med öppna ögon. Vi gjorde upp en eld där i skogen och bjöd in alla änglar. Vi vann.

Av allt jag gjort i mitt liv är kampen för Milo det jag är mest stolt över. Mina böcker, litterära priser, framgång och nykterhet kommer påm delad andra plats. Tio tusen mil längre ner. Samtidigt som jag vet att det är just min nykterhet som är själva grunden för allt det andra.

Hade jag fortsatt dricka hade jag varit död nu.

Ikväll är det samba som gäller och det kommer bli svårt och kämpigt men jag hoppas ni vill vara med oss och ringa och rösta för vi vill verkligen vara kvar i den här tävlingen.

Jag lovar att vi ska göra exakt allt vi kan för att bjuda på en bra dans!

Längtan är en plötslig öken här inuti.

Jag sitter med hakan i handen och låter blicken dröja utan att fastna någonstans.

Jag har mitt hotellrum, som ett spejande öga bland tusen andra ögon, och jag längtar efter Jonna och efter Milo.

Jag är lycklig över min melankoli, min längtan. Även fast den sliter i mig som svarta segel, så är längtan efter familjen ändå mycket större och mätkigare än att älska sin ensamhet, sitta fast i den, klänga sig fast vid enabrt sig själv.

Den här veckan har det varit riktigt roligt med dans igen. Jag är kvar lite på nåd känns det som.

Det är helt okej. Jag är väldigt glad och stolt över att jag och Helena fortfarande är kvar. Förra veckan var jobbig på flera sätt och dansen satt inte särskilt bra på fredagen.

Nu känns det mycket bättre. Jag törs inte lova att förvandlas till Fred Astaire (om nu någon mot all fömodan trodde det) men jag kan lova er att vi tränat hårt och målmedvetet och dessutom hade väldigt, väldigt roligt under veckan.

Enligt alla dramaturgiska regler åker jag ut på fredag. Men jag älskar att komma glindandes som den värsta Paolo Maldini och glidtackla undan alla dramturgiska regler och jag hoppas vi kan förtjäna era telefonröster nu på fredag.

Jag ska ärligt säga att det var tufft förra veckan. Det är inte roligt att stå där på trappan. Men på något sätt är det som om någon vridit ner ett gyllende handtag här inuti. Jag är mindre nervös. Jag är inte ett dugg rädd. Jag vet att vi gjort allt vi kunnat för att bli bättre den här veckan än förra.

Vi ska inte jämföras med någon annan än med oss själva.

Jag trivs med att slå ur underläge. Vi har ingenting att förlora. Vi har allt att vinna.

Jag tycker det här är bland det roligaste jag gjort.

Jag är glad igen.

Mer snö. Hela tiden mer snö.

Vintern kommer kasta sitt ankare ända ner till april eller maj. Vi kommer aldrig stiga upp mot grönt gräs, ljumma vindar och en varm sol.

Känns det som.

Fast det är fel.

För snart är våren här. Snön kommer rinna undan som smutsvatten.

Idag kommer Helena till Norrköping. Vi tränar så mycket och så hårt vi kan den här veckan.

Sedan får vi se hur långt det räcker.

Jag hoppas vi får vara kvar (eller rättare; att vi gör oss förtjänta av att vara kvar) till nästa vecka då det är kärlekstema. Det tror jag passar oss fint.

Familjen Birro laddar för EM-lottning.

Jag, Milo Santino Totti, min pappa Adriano och min lillebror Andreas. Min storebror Peter saknas på bilden.

Det finns ord för allt. Det svataste mörkret tänds upp och går att leva med om man lyckas sätta ord på det. Vid katastrofen blir skrivandet och Gud viktiga för mång amänniskor, Vi behöver formlulera oss ut ur gränden. Vi skriver, sjunger , dansar eller skapar oss en värld ut ur det som står still.

Ord blir näckrosblad som andas uppe på ytan medans våra ben springer i mörkt vatten, som när man springer i en dröm.

Jag vill från hjärtat tacka alla som röstade på oss igår kväll. Det är lite overkligt att få känna all den där värmen.

Det är som att bli huvad upp ur en räddningshelikopter när man står med ryggen mot väggen och ser mobbarna röra sig en sylvass cirkel runt omkring på skolgården.

Jag dansade så gott jag kunde. Jag gjorde mitt bästa. Jag var mycket trött efter en vecka nästan helt utan sömn och hundra mil lagrade i den där gamla kroppen. Att som gammal gothare dra på sig grön plajettskjorta kändes inte heller helt bekvämt men väl ute på golvet hade jag väldigt roligt.

Efteråt var jag säker på att åka ut. Tävlingsbesten har börjat sätta sina tänder i många deltagare och det är, om vi ska vara ärliga, inte riktigt samma glada, välkomnande känsla mellan oss. Det är okej. Det gör mig inte så mycket. Jag vill dock dansa så bra (och bättre än igår) för mig själv och Helena. Mest av allt vill jag dansa bra för alla er fina människor som faktiskt ringer och röstar. Det är som politik. Ni ger mig ett förtreonde med era röster. Glöm aldrig att jag ser det så. Era röster är förtroenden, en biljett till mig som är giltig till nästa fredag. Jag är väldigt stolt och glad över att ha ett sådant fint stöd. Jag önskar jag kunde få ett ansikte och namn på er allihop.

Ett handslag, en vänlig blick, ett tack.

Där har du livet i ett nötskal.

Några ord om Rabhi. Jag hann aldrig bli glad precis när de sade att vi var kvar. Trist att Ranih åkte ur. Gillar honom. Jag lever numer ett rätt osocialt liv. Jag träffar Helena och min familj. Inte många fler. Under den här tiden har jag dock kommit Rabih väldigt nära. Det var länge sedan jag träffade en vän som jag kunde grava så mycket med. Han är fantastisk. Varm, rolig, generös,principfast och solidarisk.  Han har varmt, gott hjärta. Han sätter inte bara sig själv i främsta rummet.

Han är vad många i den här märkliga tevevärlden inte är. Liksom Agneta kan man nästan se hur han håller sitt hjärta utanför kroppen, i sina kupade händer. Jag kommer sakna honom mycket, både i träningslokalem och i tevehuset under fredagarna där vi brukar träffas och skratta åt hela det här underbara, fantastiska, galna och overkliga projektet tillsammans tills vi börjar gråta.

Rabih! Du kommer gå långt. Du lever din dröm. Tappa den aldrig ur sikte. Därför att den drömmen är ditt liv. Bli inte en av de bittra som sitter där sedan halvpackad på radhustrappan och undrar vad det var som hände, varför kärleken drog och ungdomen dog, varför det läcker vatten i källaren, varför jobbet känns hemskt, varför baksmällan smakar nedgrävd kopparpeng på tungan, varför hela världen tycks forma sin himmel till ett enda långfinger.

Bli aldrig bitter, Rabih. Låt ingen jävlas med dig genom livet.

 Håll dig uppe. Le mot världen. Flyt ovanför. Låt inte cynismen, elakheten, falskspelet och idioterna få pilla i iditt hjärta. Kör hårt, mannen!

 Var stolt. Gå förbi. Sjung dina sånger. Bli en röst i den här världen. Om du så får spela på utsålda arenor över hela världen eller bara sjunger akapella på ett pizzahak i helvetet. Skit i vilket. Lev dina dröm.

Detta gäller för övrigt alla människor.

Älskade son.

Älskade Milo.

Det är din pappa här.

Du fyller år idag. Tänka sig. Ett helt år. Ett stort ljus på tårtan. En dröm till i drömmarnas trädgård.

Grattis, älskling.

Du stiger som en den eldröda solen gjorde i morse när din pappa vaknade i ett rum på ett stadshotell i Åmål. Jag hade kramat kudden under hela natten och drömt om dig. Jag längtar efter dig så mycket. Jag skulle kunna gå igenom tusen krig för att få vara med dig. Jag skulle kunna riva tusen murar för att få vila i din magiska blick en enda sekund.

På våren för två år sedan var vi i Venedig, jag och din mamma. Hon hade en spray med sig som absolut inte fick bli över 25 grader varm. Det var svårt, för det är varmt i Venedig. Vi var på ett fint bröllop på ett slott utanför Vicenza och kyparen bar den där sprayen på en silverbricka till kylskåpet. I bilen mot tåget lindade vi in flaskan i blöta servetter. Din mamma är en hjältinna. Om du visste hur mycket jag älskar hennes godhet, hennes skönhet, hennes varma hjärta, hennes kropp och sinne.

Hon har gjort varenda uppoffring man kan göra för att få känna dig i sina armar. Jag älskar henne väldigt mycket. Vi har varit på en lång resa tillsammans. Vi har stått längst fram i varje storm och känt sorgens regn riva och slita i våra kroppar. Våra ansikten har åldrats. Vi är inte unga längre. Din mamma fick ett band inopererat och till slut var hennes kropp i perfekt balans för att få ett befruktat ägg tillbakasatt. Det gjorde mycket ont. Jag satt på sängkanten vid hennes sida när hon grät och bad att du skulle fastna där inne i henne. Jag tror att hela den där resan, från vintern 2005 när vi blev gravida med din änglabror Dante, och fram till idag, har varit som allra svårast för din mamma. Hon har legat i krig med sin kropp.

Men vet du, vad älskade Milo?! Vi vann. Din mamma vann. Din pappa vann. Du vann. Du är här. Nu har du varit här i ett helt år och det har gått så fort, tiden har porlat som änglars skratt. Dagarna har fått ny lyster. Du har kommit med skratt, gråt och tacksamhet i stora högar, leverans efter leverans.

Ingenting av det onda vi varit med om existerar i din närhet. Ingen uppoffring orkar leva i ditt ljus. Allting blev så enkelt.

Pappa älskar dig så mycket. Du vet ju hur pappa älskar att lyssna på darriga män i hatt och solglasögon som mässar märkliga texter till tolvsträngade gitarrer. Din pappa är en gammal depprockare. Jag har ett svart punkarhjärta. Ikväll ska jag dansa disco i teve. Det ska bli väldigt roligt. Du ska veta att du och din mamma och pappa har en massa människor som bryr sig om oss. Det är väldigt stort, Milo. Glöm aldrig att vara ödmjuk och tacksam mot all den godhet som visas dig i den här märkliga världen. Le mot världen.

Blinka med ena ögat när demonerna samlar sig i utkanten av mörkret.

Allt jag lärt mig om böner, Gud och tacksamhet har lärt mig av dig. Du är enastående.

Imorgon, hur det än går med dansen, sitter jag på ett tidigt tåg på väg hem till dig och sedan ska jag bära dig på mina darriga poetarmar och pussa på dig till du börjar sprattla och vill ner på golvet.

 Du tog min hand på dagen för ett år sedan och ledde mig rakt in i de här drömmarnas trädgård. Det är ljuvligt här, Milo.

Jag ska ta med en fjäder jag hittade på gågatan i Åmål igår. Det är inte vilken fjäder som helst. Det är en hälsning från dina syskon i himlen.

 Du är aldrig ensam, Milo. Döden är en bluff. Kärleken är alltid starkare och du är beviset för det.

Gå vilse i presentpapper idag så ses vi snart. Älskar dig.

Din pappa.